70. ”Den tjuvaktiga skatan”

Vi lever mer i våra föreställningar om världen än i själva verkligheten. Det är förstås en generalisering! Men stundtals en rätt hyfsad sådan.

Det är givetvis bland annat detta eviga problematiska ”vi” som spökar till det. Detta ”vi” som signalerar en minsta gemensamma nämnare – något som inbegriper oss alla. Detta abstrakta och idealiserade ”vi” som inte undslipper någon eller något.

Vad gäller själva den filosofiska frågan om vi nu verkligen lever i verkligheten eller i våra föreställningar om den – så kan vi nog bara konstatera att vi med detta ”vi” egentligen menar alla möjliga slags människor som både lever i verkligheten och långt bortom den. Alltså alla möjliga slags individer som lever på en gråskala mellan de bägge polerna: de som enbart lever i sina föreställningar om världen till dem som nästan aldrig gör det.

Och så är det ju förstås det där med variationer och skillnader inom en och samma individ som problematiserar saken ytterliigare. En tidig måndagsmorgon förhåller sig vår verklighetsförankring annorlunda om vi rattar en bil i rusningstrafiken i Rom till skillnad från om vi sitter och hänger över en kopp kaffe hemma vid frukostbordet i Täby.

Det är det där med generaliseringar… de uppfyller helt enkelt inte alltid alla krav på autenticitet. De kan ibland vara alltför begränsande och ibland helt enkelt felaktiga.

...ofarliga lejon

...ofarliga lejon

Men någon, jag har för mig det var Friedrich Nietzsche, menade (på ett ungefär) att om vi från början fick lära oss att ”lejon är farliga”, så skulle vi alla börja springa så fort vi såg ett lejon. Nu är det ju dock säkert inte alls så att alla lejon verkligen är farliga. Detta är en nämligen en s.k. ”generalisering”. Men de av oss som istället väljer att vara, vad vi nu kunde kalla, ”realister”, vi skulle ju då stanna upp varje gång vi såg ett lejon och ställa oss frågan: ”är just detta speciella lejon farligt, måntro?” I stället för att lägga benen på ryggen. Varvid vi för eller senare skulle komma att bli uppätna.

Det ska man komma ihåg när man klankar på bruket av generaliseringar – att de faktiskt kan vara rätt så praktiska och ibland tjänar ett gott syfte.

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Pragmatism

2 responses to “70. ”Den tjuvaktiga skatan”

  1. Niklas Ehnberg

    ja detta vi, är det flockmentalitet eller trygghetsbehov. och så finns det ju instinkt, jag menar med lejon.
    Niklas

  2. Just det! Det finns instinkter också. De hade jag helt glömt bort… Jag utgår ju alltid från att vi alla enbart styrs av rationella beslut:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s