Natur & Kultur
Tänk att det ändå ska vara så svårt. Jag menar, jag har ändå gjort det till min främsta föresats att skriva enkelt och tydligt. Och dessutom bara om sådant som finns runtomkring.
Jag är, vad man filosofiskt sett skulle beskriva som, en urbota positivist!
Visserligen lägger jag nästan aldrig någon större vikt vid sådana självklara realiteter som träd, gräs och stenar. Inte heller vid sådant som pris, avstånd och vikt.
Mitt intresse rör mer sådant som uppstår till följd av allt detta som finns. Alltså sådant som bidrar till att bilda strukturer, spänningar och relationer. Och så finner jag det förstås oemotståndligt att beröra sådant som inte finns.
Exempelvis att peta hål på spöken. Poff!
Men de försvinner dessvärre nästan aldrig. De är helt enkelt väldigt seglivade och svåra att bli av med! Kanske på grund av att de uppfattas som verkliga – av dem som anser att de finns. Det är det som är kruxet!
Man skulle kunna säga att jag gärna väljer att skriva om sådant som som ger upphov till frustrationer, dissonanser eller andra typer av spänningar som kan uppstå i olika situationer. Och att göra detta på ett sätt som alla kan förstå…
Alltså att resonera kring saker bara om det verkligen också går att förmedla på ett enkelt sätt. Jag menar, jag vill ogärna trassla in mig i konstiga resonemang och virra in mig på olika stickspår där vi alla bara skulle komma att gå vilse.
Men trots det koncisa anslaget så är det ändå inte alltid så enkelt. Flertalet som läser förstår ofta inte ett iota. Vissa finner det obegripligt meningslöst – medan andra uppfattar det så självklart att de undrar över själva syftet.
Natur vs. Kultur
Men en gång per hundrade så kommer någon som ser en poäng i det hela och finner något intresseväckande!
Och det är ju det som gör att man aldrig ger upp! Det är värt all vånda.
Vi är så många och vi är alla så olika att det ibland känns som om vi levde på olika planeter – och det är väl kanske det som gör livet så innehållsrikt – och samtidigt ibland så frustrerande…
Anthrôpos Metron 