Månadsarkiv: april 2010

42. Först till kvarn… Eller?

Våra personliga politiska val framställs som om vi var intresserade av de stora skeendena. Att vi minsann förmår lyfta blicken för att se till samhället i sin helhet. Det ges i varje fall sken av att vi alla är beredda att ta ett övergripande ansvar. Det är dessa myter som valets retorik handlar om.

Lysias, den antika talskrivaren som bland annat var filosofen Sokrates försvare, menade dock att människan alltid valde det system där hon själv drog det längsta strået.

Han uttryckte det så här: ”Vi får inte glömma att ingen människa är av naturen oligark eller demokrat, men att bägge parter kämpar för att upprätthålla en konstitution som skulle vara till hans egen fördel.”

Cyniskt månhända, men en reflektion med viss relevans och aktualitet.

För nog är det väl ändå så att våra politiska val till stor del ändå handlar om egenintresse.

Ingen av oss skulle exempelvis hävda den populära devisen, ”först till kvarn får mala”, om det var så att vi själva hade en halt häst, en skev kärra och en skröplig gubbe/kärring!

Med andra ord, den som gärna talar sig varm för den starkes rätt och att man ska klara sig själv – är givetvis den som vet med sig att den kommer att dra det längsta strået.

Starka & svaga regioner i Sverige

Starka vs. svaga i Sverige 2010

Man tänker nog: Jag är stark, jag är snygg, jag är rik och behöver därför inte förödmjuka mig för att få det jag vill ha. Och detta kallar man sedan för ”frihet”. Detta är liberalism och högerretorik i ett nötskal.

Och den andra sidan hävdar följdriktigt de svagas och de förorättades ”rättigheter”. Och spelar så på medkänslans och jämlikhetens alla darrande strängar. Och det är klart att det i varje samhälle finns ett antal individer som inte riktigt kan klara sig på egen hand.  Och det mest rationella de kan göra måste givetvis vara att ge sina röster åt dem som lovar mest. De svaga samlas och förenas på så vis under en gemensam och ställföreträdande makt.

Nu är självfallet ingenting så här svartvitt. Men i grundresonemanget vilar en idéstruktur  som med fördel går att använda. Speciellt om man råkar vara en strategisk politiker som önskar förstå sig på väljarna.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla

41. Lagt kort ligger!

Hur många gånger har jag inte hört variationer på frasen, ”var och en har väl ändå rätt att tycka och tro vad den vill”? Och påståendet uttrycks vanligtvis som en sanning som inte går att ifrågasätta.

Och indignationen levereras oftast med en styrka som antyder att man borde veta att denna rätt ingår i grunderna för modern kommunikation. Men är det verkligen så enkelt att vi kan tycka och tro precis vad vi själva vill? Självklart inte!

Det är klart att vi alla äger förmågan att tycka och tro olika saker. Jag skulle exempelvis kunna tro att jag i själva verket var son av en älva – men det kanske inte vore så lämpligt att framhärda? Detta måste jag givetvis ta med i beräkningen när jag insisterar denna påhittade rätt till mina egna uttryck.

Det ilskna förfäktandet ”var och en har väl ändå lov att tycka och tro som den vill” uppstår oftast när någon eller något blir ansatt eller ifrågasatt. Uttrycket uppträder då som en brysk sax som klipper av alltför inträngande frågor och rationalitet; men hur menar du? förklara dig?

Få saker smärtar en människa så djupt som att inte bli tagen på allvar. Att inte kunna förklara sig eller underbygga ett resonemang kring det man säger skapar en känsla av pinsam vilsenhet. Det är som att bli ertappad med byxorna nere. Det är helt enkelt obehagligt.

Det är då denna slitna klyscha kommer så väl till pass – utan att man behöver förklara sig närmare! Man kräver helt enkelt ”sin rätt” att bli tagen på allvar! Oavsett vad man själv har sagt.

Jag vill i varje fall nu bara ta mig rätten att förklara att det verkligen inte förhåller sig så att vi kan tänka och tro precis vad vi själva vill. Lika lite som vi har lov att göra vad som faller oss in.

Lagt kort ligger! I varje spel finns en regel. Vi lever just i ett sådant språk-spel där reglerna är själva förutsättningen för att vi ska kunna tala och utbyta tankar.

Låt oss värna dessa regler. Det är dessa som ger oss vingar och kanske även möjligheterna att ibland bryta mot dem.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

40. När tiden står still

På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.

Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!

Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.

Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.

Då står tiden still…

När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…

Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.

Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.

Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.

Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.

En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.

Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.

1 kommentar

Under Filosofi, Relativism