Det sker just nu en nästan hisnande historisk glidning. Det är saker i världen som sakta börjar röra på sig. Och då avser jag inte kontinentalplattornas förskjutningar. Vad jag menar är att det finns krafter som talar ett för oss nytt språk och som nu sätter upp en alldeles egen och annorlunda agenda.
Vi har här i väst tröskat omkring i våra eurocentriska cirklar i flera tusentals år. Suveräna. Ointresserade. Högbröstade. Nu börjar alltså andra röster göra sig gällande och jag tänker då givetvis i första hand på Kina. Men andra står på tur.
På tur för vad? Jo, på att få upprätta sina egna identiteter. De tar sig nu rätten att själva få uttrycka sig och gestalta sina särarter.
I hundratals år har de tvingats lyssna. Underordna sig våra perspektiv som en andra klassens innevånare. Och anledningarna har givetvis varit såväl militär, vetenskaplig, ekonomisk och organisatorisk underlägsenhet.
Det är det västerländska samfundet som fram till i dag satt reglerna för Förenta Nationernas arbete, olika världsorganisationer samt satt riktlinjerna för den ekonomiska tillväxten. Västvärlden har på detta vis effektivt satt den politiska agendan och kunnat peka finger åt dem som inte kunnat leva upp till våra intentioner.
Västerlandet har i egenskap av världsherrar sett ned på andra sätt att försöka lösa samhällets organisation. Och vi har skapat normer om mänskliga rättigheter och introducerat idéer om demokrati – om allas lika värde inför lagen och om allas vår rätt till tanke- och yttrandefrihet.
Men våra demokratiska ideal grundar sig på den liberala humanism som sätter människan och individen i centrum. Vi har en flertusenårig tradition av att betrakta människan och livet på detta sätt. Det är bra – men denna syn på individen och på frihet delas nu inte av alla. Det finns de som finner talet om individen omoralisk – som ett utryck för egoism och nihilism.
De värdesätter kanske istället familjen, religionen, nationen eller kollektivet. Och vad kan vi göra åt det? Så länge vi ägde makt och därmed rätt att lägga ut våra måttsystem, var det givetvis inga problem. Men i maktlöshetens namn börjar nu även andra måttsystem att göra sig gällande. Och det kommer att bli vårt problem.
Anthrôpos Metron 
Jo, men allt det där har ju vi européer redan värdesatt framför individen. Det fornnordiska ättesamhället har provats även på andra håll i Europa, och det var inte bra. Religionen var allt i den medeltida världen, och det var inte bra. Nationen och kollektivet värdesattes i Tyskland och i Sovjetunionen, och ingetdera var bra. Nu provar vi att värdesätta individen, och felet riskerar bli detsamma. Vi går till överdrift. Vi spårar ur i fanatism. Du nämnde Sarah Palin tidigare.
Något fel är det också när familjelojalitet och kärlek spårar ur i hedersmord eller då social medvetenhet blir stalinism. Den där Vägen är smal och krokig, men dikena är lika djupa på båda sidor. Det är bara att hoppas, att de andra inte gör om våra misstag, utan håller sig mitt på Vägen. Lagom fart, inte för mycket, inte för lite åt ena eller andra hållet.
Ja, vi kan bara hoppas på det! Just nu hemkommen från Indien, känner jag dock inte så mycket hopp. BJP kommer att vinna det nationella valet och har stärkt sina positioner regionalt, kongresspartiet är försvagat efter en lång rad korruptionsskandaler, BJB´s nationalistiska rasism kommer att utan motstånd få lägga ut sina måttstockar… Men, man får trots allt aldrig sluta hoppas!