Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.
Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.
Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.
Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.
”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.
Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!
Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.
Anthrôpos Metron 
Intressant att bryta ner själva ordet ”andlighet”. Undrar egentligen när man började med att använda ordet så som vi förstår det idag.
Men jag återkommer nog ändå till gårdagens fråga; varför är människor så otroligt benägna att tro på ”något andligt” ”något som man inte kan bevisa”. Varför litar vi inte på empirin, vetenskapen och det vi kan se och förstå? Vad tillför det andliga egentligen oss?
Det andliga har ju olika betydelse som sagt i texten och tolkas ju därför mycket olika beroende på vem som yttrar ordet. Det ”andliga” för mig tillför mig mycket.Det ger mig lugnet i vetskapen om min dödlighet och accepterande över att man inte alltid kan veta allt. Vissa saker vet vi inget om och för en gångs skull är det helt OK.
Ordet andlig har uppenbarligen en lång historia. Dess ursprungliga innebörd härstammar från en tid, då ord och tankar ansågs vara skapade av den luft, som vi inte kan vara utan. Luften ger oss liv. Utan luft dör vi. De osynliga orden, vars kroppar består av idéer, flyger omkring. De är budbärare, vilket är vad ordet ängel betyder.
”Vad är det som flugit i dig? En ond ande (svart ängel)?” Språket avslöjar forna och nu bortglömda föreställningar om tillvaron. Felaktiga? – Det var ändå utifrån dem, som språket formades. Anden förde fartygen över havet. Fast ibland var det vattnet som var ande. Och ibland elden.
Mänskligheten har grubblat i årtusenden. Betydelsen av ordet ande har ändrats åtskilligt de senaste tio tusen åren. Länge tycks dock innebörden ha varit ett mellanting mellan fysisk och mental kraft, som man tyckte sig se i naturen, och som identifierades med elementet luft.
I Egypten var luftens gud, Shu, far till himmelen och jorden, Geb och Nut. Glöm latin och grekiska! Idén om anden är säkert äldre än Egypten.
Tack för en bra och kompletterande kommentar!