mars 29, 2023 · 8:45 f m

2023. Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

maj 6, 2020 · 9:39 f m

350. Inte mycket mer att orda om!

Målsättning var att skriva 350 sådana här inlägg om 350 ord vardera. Det har nu gått lite mer än 10 år och det saknas fortfarande några för att ro detta i land. Men en målsättning är förstås precis som vilken annan princip som helst, mest bara ett sätt att ordna tillvaron.

Det finns goda målsättningar som gör att vi ibland får kraft att utföra saker – och så finns det goda målsättningar som till slut blir till dåliga för att vi tidigare inte visste bättre. Och så finns det ju förstås sådana som förändras under resans gång. Eftersom vi hela tiden förhoppningsvis lär oss något nytt.

I princip, skulle man väl kunna säga att det överlag är bra att vara principfast. Men kanske mest för att andra då ska veta var de har oss. För om man själv skulle välja att upprätthålla dåliga eller tvivelaktiga principer bara för att – torde väl detta snarast betecknas som dårskap.

Började alltså för tio år sedan med att skriva att ”1. Månen är gjord av ost” och på den vägen har det liksom varit och sedan bara fortsatt över tankens, verklighetens, kulturens och politikens alla möjliga och omöjliga stockar och stenar.

Speciellt har kanske målsättningen varit att skilja dem åt. Stockarna och stenarna. Det möjliga från det omöjliga. Eller kanske bättre, med att försöka urskilja tanken från verkligheten. De som så ofta är så sammanflätade Och därför skapar så mycket oreda.

Har i ett inlägg kallat denna oreda för ”det idealistiska misstaget”. Alltså när man tror så mycket på sina tankar att man till slut börjar utgå från att dessa även omfattas av andra och därför är en realitet att räkna med. När detta sker blir även de mest ädla tankar förvandlade till hjärnspöken.

Så är det. Därutöver har jag, alltså det riktiga skrivar-jaget, tröttnat på dessa texters retoriska jag, alltså på det stilmässigt anlagda ”jag” som varit en central del i själva formen för dessa perspektiv. Och det ska bli en befrielse att framöver få slippa ifrån det.[1]

 

[1]Kommer dock inte att sluta försöka artikulera texter kring själva temat i det jag sökt gestalta på detta sätt. Eftersom det överlag fortfarande ser rätt obearbetat ut. Men nu är siktet inställt på ett annat format och ett nytt tonläge där jag slipper från såväl ”jaget” som de egna tröttsamma reflektionerna.

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Prsonlgt, Retorik

februari 19, 2020 · 2:02 e m

339. Dumbommarnas sammansvärjning

Den som av vissa betraktas som århundradets största jubelidiot …

De flesta upplever förstås att det fullständigt vimlar av dumbommar – kruxet är bara att vi inte är riktigt överens om vilka de är.

Den som av vissa betraktas som århundradets största jubelidiot kan av andra uppfattas som gudasänd.

Och det är inte längre helt lätt att reda ut vem som är vad. Speciellt eftersom vi inte längre kan vara trygga med att vi delar samma utblick.

Tidigare var vi hyfsat överens kring vad som skulle betraktas som enfaldigt och dumt. Nu har det blivit svårare. Det finns så många varianter och kombinationer. Och många har fått komma till tals. På gott och ont.

Detta gör dock att det blivit närapå stört omöjligt att ens förklara vad en dumbommarnas sammansvärjning skulle kunna handla om. Själva verktygen har så att säga gått förlorade – man skulle kunna säga nedmonterade – i tron att de var härskarinstrument.

Ribborna har därmed sänkts. Vilket många tycker är bra – medan andra ser som förödande. Detta skapar förstås motsättningar.

Texten här går nu i kringelikrokar vilket gör att budskapet kan te sig kryptiskt. Anledningen är att det är svårt att ta sig fram. Marken är nämligen försåtligt minerad.

Man har bland annat tutat i oss att det som ter sig förnuftigt i slutänden mest bara handlar om tycke och smak; vissa gillar vad jag kallar dåligt och avskyr det jag ser som bra. Det skulle med andra ord vara mina känslor som styrde mitt intellekt och därmed mina preferenser och slutledningar.

… kan av andra uppfattas som gudasänd.

– Men är det verkligen så enkelt?

– Det är verkligen inte så enkelt!

Men det som gör det så förbannat komplicerat är våra tillplattade perspektiv – våra alltför snåla,  enkla och svartvita sätt att se på världen. Alltså att vi själva blivit lika dumbommarna – som tidigare just kännetecknades av att ha en begränsad och ensidig förståelse av världen.

Men att nu påstå att det finns både/och, genier och idioter, såväl starka som svaga uppfattningar, är förstås såväl antiegalitärt som chauvinistiskt eftersom det faktiskt antyder att det i detta avseende finns såväl bättre som sämre människor.

Och hur tar man sig i dag vidare efter att ha trampat på den minan?

Lämna en kommentar

Under Fascism, Jämlikhet

Taggat som ,

februari 10, 2020 · 3:14 e m

338. Trehundratrettioåtta strängar på lyran

Människan mäter och mäter …

I tio års tid nu har Antropos Metron kretsat kring ett och samma tema.*

I stora drag har det rört sig om språkets makt över våra föreställningar. Och i förlängningen hur orden styr vår syn på världen och vad vi uppfattar som rätt och fel, gott och ont.

Att vi med andra ord gärna lever i en berättelse som vi sedan gör allt för att upprätthålla och återberätta. Så långt – rätt okomplicerat.

Ur detta följer dock att våra föreställningar som regel är relativa.

Men däremot inte att verkligheten är det. Alltså relativ. Den är snarare bara vad den är.

Missuppfattningar kring vad som är relativt och vad som inte är det – har dock en förmåga att trassla till det. Och fått vittgående kulturella och politiska konsekvenser.

Detta har alltså varit Antropos Metron kärna.**

Därtill kommer förstås en rad utlöpare. Exempelvis, om vi är dömda att vara instängda i våra ekokammare? Eller om det finns utvägar? Och det borde det ju finnas.

För, den som ser dåligt – ser sämre – än den som ser bra. Det kan nog de flesta hålla med om. Vi kan alltså konstatera att det finns en kvalitativ skillnad mellan den som ser bra och den som ser dåligt. Också mellan den som hör bra och den som hör dåligt. Och därmed också mellan dem som uppfattar bra och de som uppfattar dåligt.

… och vissa mäter bättre än andra – i synnerhet i gemenskap med andra som mäter bra.

Även om det kanske tar emot att se världen hierarkiskt – är det trots allt en erfarenhet de flesta av oss dagligen gör.

Vi ser att vissa har bättre pejl än andra.

Vi flyger exempelvis hellre med en erfaren pilot än med en oerfaren. Vi blir hellre opererade av en skicklig kirurg än av en oskicklig. Kvalitetstänkandet kanske inte löser hela problematiken kring relativitet vs objektivitet men är definitivt en nyckel som kan öppna vissa stängda dörrar.

De antika sofisterna, som just också är Antropos Metrons inspiration och grund, betecknade detta kvalitativa förhållande till verkligheten för Hêttôn vs. Kreittôn!

Verkligheten är ibland undflyende och svår att greppa men det finns alltid starkare eller svagare föreställningar om vad som är vad.

* Första inlägget publicerades den 7 februari 2010: https://maxkern.com/2010/02/07/manen/
** Antropos Metron är en benämning på filosofen Protagoras ”Homo mensura-sats” – Människan är alltings mått.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

december 19, 2019 · 4:15 e m

337. “How will we escape this labyrinth of suffering?”

Buddha gav oss några svar på hur vi undslipper lidandets labyrint.

Den Buddhistiska idévärlden kretsar kring vad man kallar ”Pratītyasamutpāda”.  Det finns tyvärr ingen bra översättning. Till engelskan blir det vanligtvis ”dependent arising”, ”conditionality” eller ”conditioned co-production”. På svenska blir det ännu lite klumpigare, ”villkorligt beroende”, ”konditionalitet” eller ”betingad samproduktion”.

Pratītyasamutpāda – eller den betingade samproduktionen är det som enligt Buddhismen, lägger grunden för vår karma, återfödelse samt möjligheten att nå slutlig befrielse. Det handlar om att förstå mekanismerna och att upprätta vanor som bryter rörelsen.

Vad det handlar om rent konkret är vår oförmåga att ta oss ur mentala tillstånd. Att det ena ger det andra och att vi sedan blir inlåsta i beteenden som i slutänden skadar oss. Om hur vi biter oss kvar vid det vi har. Hittar skäl för att stanna där vi är.

När vi exempelvis vaknar ”på fel sida”, kanske efter en dålig dröm, och därefter upprepar dåliga tankar som i sin tur föder dåliga känslor som sedan ger upphov till ännu fler dåliga tankar – i ett snurrande kretslopp. Det är detta som begreppet Pratītyasamutpāda söker gestalta.

Principen är en återspegling av en slags universell lag. Inget vill i grunden förändras – allting strävar efter att bevara sitt tillstånd – men hamnar ofrånkomlig i strid med en annan kraft som drar mot sönderfall, utjämning, entropi.

”Pudge” i HBO-serien ”Looking for Alaska” – gav oss ett annat.

Vilken av dessa som i slutänden tar hem spelet – det vet vi. Och den insikten är förstås också smärtsam.

Hur tar vi oss då ur denna labyrint av lidande? Buddhismen har sina svar och metoder. Kanske inte alltid så lätta att efterleva.

I John Greens bok ”Looking for Alaska”* kommer ”Pudge”, som huvudkaraktären där kallas, fram till att det bästa nog är att acceptera, förlåta och gå vidare eftersom det finns så mycket som står utanför vår kontroll.

Vilket är en inställning som påminner om den tyske filosofen Friedrich Nietzsches twist på problemet som han antyder i tankarna kring det ”Ewige Wiederkunft des Gleichen” och som, till skillnad från Buddha, går ut på att istället bejaka livet, det eviga kretsloppet och den eviga återkomsten. Dels för att vi kanske inte har några andra val, dels därför att det kan vara en väg ut ur labyrinten.

Lämna en kommentar

Under Buddha, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

december 11, 2019 · 11:38 f m

336. Kanske lite förenklat – men ändå

Vad vi alla har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting.

Vad vi har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting. Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Vilket kanske är en av de främsta orsakerna till att vi så lätt blir oense om hur det verkligen förhåller sig.

Det är förstås också denna osäkerhet, detta mänskliga predikament, som är själva upprinnelsen till det filosofiska tänkandet. Hade det rått fullständighet enighet om världens beskaffenhet hade filosofin säkerligen aldrig uppstått.

Den som söker kunskap måste utgå från premissen att viktiga frågor aldrig kan vara enkla. Låter något för enkelt är det som regel inte riktigt sant.

Detta är filosofins eviga nötande, vilket ju ibland förstås kan upplevas lite enerverande, speciellt när man bara vill att allt ska vara precis som det ter sig. Enkelt och normalt – som när vi var barn.

Då, när vi levde i en värld som var precis som vi såg den. Där solen var gul, gräset grönt och jordgubbarna röda oavsett om vi blundade eller inte. En härlig värld – en förklarad värld.

Denna djupa tilltro till världen kallas från filosofiskt håll för naiv realism. Och denna syn inspirerar i dag den nya populistiska och socialkonservativa högern. Det är som om att man i dessa tider av osäkerhet försöker sälja på oss en trygg och enkel barnatro.

Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Motsatsen till denna naiva realism är förstås de uppfattningar som utgår från att världen i huvudsak finns i våra medvetanden. Vår verklighet ses då mer som en social konstruktion. Denna syn kallas för ”idealism” eller ”antirealism”. Och det är ur detta idéstoff som vänstern, allt sedan Hegel, hämtat sin syn på världen. Och det ger ju också en fingervisning om hur dess förespråkare ibland kan lyckas tråckla ihop väldigt abstrakta och orealistiska lösningar.

Sedan har vi ju förstås den s.k. ”kritiska realismen” som är en del av den mer pragmatiska och liberala upplysningstraditionen. Den utgår från att det finns såväl primära kvaliteter som tillhör objektet som sekundära kvaliteter som vi sedan tillför. Och genom en mix av erfarenhet och kunskap kan vi på så vis komma några steg närmare verkligheten.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som , ,

december 5, 2019 · 10:10 f m

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.

  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som , , , , ,

december 3, 2019 · 10:10 f m

334. Ett simpelt försök

Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Bland synonymerna till ordet ”simpel” finner vi sådana som ”usel”, ”illvillig”, ”lågsint” och ”gemen”[1].

”Simpel” betyder förstås även ”enkel” och ”gemen” – ”vanlig”.

Vilket kanske säger något om dessa ords ursprung och synen på dem som förr betraktades som just enkla och vanliga.

Vilket ger en fingervisning om att språket i stora delar mejslats fram utifrån olika samhällseliters perspektiv och därför också självfallet speglar dessa gruppers syn på världen.

Med detta sagt skulle vi då kunna sluta oss till att överheten alltid lagt ut färdriktning medan vanligt folk snarare påtvingats densamma.

Men det vore ändå en alltför simpel (enkel) slutkläm.

För i en värld där det i allra högsta grad finns såväl usla, illvilliga som gemena typer vore det väl ändå lite märkligt att låtsas som om dessa inte fanns.

För om vi inte har en idé om vad som är uselt – kan vi knappast heller förstå eller eftersträva dess motsats.

Våra drömmar och ideal uppstår i en slags motbild till just det oönskade.

En enkel test! Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Eller är det snarare simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta. Glorifiera våldshandlingar och hata Greta, bögar och feminister?

Vad är lågsinnat? Vad är eftersträvansvärt? Om vi ska lyckas skapa en något schystare värld.

Eller är det simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta?Glorifiera våldshandlingar?

För den som kan läsa är det här ju inte så komplicerat. Men för dem som inte kan sätta samman ord och skapa mening blir det med ens väldigt abstrakt och därmed obegripligt.

Och det har blivit allt vanligare. Folk i gemen har helt enkelt blivit simplare.

En utbredd oförmåga att se, igenkänna och nedvärdera vad som bör nedvärderas, har skapat en ny situation där alltför många kommit att inta positioner som de tidigare inte skulle ha kommit i närheten av.

Och att dessa, när de väl är på plats, gör sitt yttersta för att sänka ribborna genom att ändra på lagar och luckra upp sådana värderingar som tidigare höll dem utanför – är väl i och för sig ganska följdriktigt.

 

[1]

  1. elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, taskig, usel, lågsinnad, perfid, illvillig, lömsk, ondsint, infam, skändlig, skurkaktig
  1. vanlig, allmän; gemene man folk i allmänhet
  1. gemena (bokstäver) små bokstäver

 

Lämna en kommentar

Under Etik, Fascism, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

oktober 3, 2019 · 9:48 f m

333. Antikämnet är självklart en del av ”vår” historia

Tillhör antiken vår historia?

Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.

Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.

I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.

Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?

Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.

Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.

Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.

Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?

2 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

Taggat som

maj 13, 2019 · 2:39 e m

332. Urartad oordning – Entartede Unordnung

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal

Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.

Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.

Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.

Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.

Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.

Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.

För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.

Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.

Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.

Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.

Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.

Detta är vår verklighet i ett nötskal.

*Steven Pinker, Upplysning Nu! Fri tanke Förlag 2018

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Politik, Upplysning

Taggat som ,